torsdag 14 december 2017

Hur tillit uppstår

Padmasambhava, av Aloka, finns på Padmaloka retreatcenter.

Nyligen lyssnade jag på Parami, som talade om tillit och en mängd andra saker. Som grund använde hon en text av Padmasambhava, som jag genast ville översätta. Här är den:

Hur tillit uppstår

Råd från Padmasambhava



Än en gång talade mästaren Padma: Tsogyal, för att befria dig från den samsariska tillvaron måste du ha tillit till befrielsens väg. Detta betyder att tillit uppkommer genom villkor och omständigheter. Tillit uppstår när villkor och omständigheter samverkar och du tar förgänglighet till hjärtat. Tillit uppstår när du minns orsaker och följder.
Tillit uppstår när du läser de djupa sutrorna och tantrorna. Tillit uppstår när du umgås med trogna vänner. Tillit uppstår när du följer en mästare och andlig lärare. Tillit uppstår när du befinner dig i smärtsamma svårigheter.
Tillit uppstår när du ger offergåvor till en särskild helig plats. Tillit uppstår när du kommer i kontakt med outgrundligt beteende. Tillit uppstår när du får höra om förebilder i din tradition och om deras liv. Tillit uppstår när du lyssnar till vajrasånger om insikt (och framgång).
Tillit uppstår när du får se hur en annan människa lider. Tillit uppstår när du kontemplerar bristerna i den samsariska tillvaron. Tillit uppstår när du läser om den ädla läran och följer ditt intresse. Tillit uppstår när du lägger märke till egenskaperna hos andligt mogna personer. Tillit uppstår när du tar emot välsignelse från din lärare. Tillit uppstår när du samlar särskilda förtjänster.
Det är mitt råd till dig att aldrig skiljas från villkoren som får tillit att uppstå.
Än en gång talade mästaren Padma: Tsogyal, om du har tillit i ditt hjärta måste du få den att bestå. Om du inte har den, måste du få den att uppstå!

Advice from the Lotus-Born, s. 136–137

onsdag 19 juli 2017

Människokroppen


Nyima Odzer, en form av Padmasambhava, bild av Visuddhimati.


Människokroppen 
(av Tsong Khapa)

Människokroppen tillfreds med sig själv
är mer värdefull än den mest sällsynta ädelstenen. 
Värdesätt din kropp, den är din endast denna gång. 
En människas form är svår att vinna, 
den är lätt att förlora. 
Alla saker i denna värld är kortvariga, likt ett blixtsken på himlen. 
Detta liv bör vi tänka oss som det lilla stänket från en regndropp, 
en vacker liten sak som försvinner i samma stund som den föds. 
Sätt dig därför ett mål.
Använd varje dag och natt för att uppnå det. 

fredag 18 november 2016

Om dharmapraktik från Milarepa

Om dharmapraktik från Milarepa

(funna när jag letade efter ett citat om glädje.)

”Du ska förhålla dig lugn
och vara medveten och samlad.
Om du möter obekväma omständigheter,
som stör ditt sinne,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från ilska är på väg.”
När du får tillgång till frestande välgång,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från begär är nu på väg.”
Om du får ta emot sårande, kränkande ord,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Sårande ord är bara örats illusioner.”
När du umgås med dina vänner,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt inte avundsjuka uppstå i mitt hjärta.”
När du blir överhopad av tjänster och gåvor,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt mig vara uppmärksam så att inte stolthet spirar i mitt hjärta.”


Vid alla tidpunkter och på alla vis, var uppmärksam på dig själv.
Försök alltid att övervinna oskickliga tankar inom dig!
Vad du än stöter på i dina dagliga göromål,
ska du begrunda deras tomma, illusoriska natur.
Även om det funnits hundratalet helgon och lärda samlade här,
skulle ingen av dem kunnat säga något mer.
Må ni alla vara lyckliga och framgångsrika!
Med glädje i hjärtat, må ni alla
ägna er åt att praktisera Dharma!”


[p 92-3, The Hundred Thousand Songs of Milarepa. Översättning, Viryabodhi, 2016.]

torsdag 8 oktober 2015

En Ursäkt


En ursäkt
Vi lever i ursäktens tidsålder. Här är en ursäkt som är mycket mer meningsfull än de flesta ursäkter som görs idag.

Människosläktet är skyldigt en grundlig ursäkt:
Till fåglarna, för att vi förorenat luften de flyger genom,
Till apan och tigern, för att vi förstört skogarna de lever i,
Till hjorten och bisonoxen, för att vi skoningslöst jagat dem till randen av utrotning,
Till själva jorden, för att vi girigt plundrat den på dess rikedomar, silver och guld,
Till havet, för att vi slaktat dess mäktigaste barn, valen, ”för vetenskapliga syften”,
Till bergstopparna, för att vi besudlat deras jungfruliga snö med vårt skräp,
Till månen, för att vi oförskämt invaderat dess heliga rum,
Till stjärnorna, för att vi fördunklat deras strålglans med utsläppen över våra städer,
Till solen, för att vi inte erkänner vårt beroende av dess överflöd,
Till alla verkligt stora kvinnor och män genom tiderna, för att inte hedra deras minne som vi borde och för att inte vandra i deras fotsteg.

Sangharakshita
Juli 2009
(översättning Viryabodhi, oktober 2015)


An Apology
We live in the Age of Apologies. Here is an apology that is much more meaningful than many being made today. 
Mankind owes a profound apology 
To the Birds, for having polluted the air through which they fly, 
To the Ape and the Tiger, for having destroyed the forests in which they live, 
To the Deer and the Bison, for ruthlessly hunting them almost to extinction, 
To the Rivers and Streams, for poisoning them with chemicals, 
To the Earth itself, for greedily pillaging its riches of silver and gold, 
To the Ocean, for slaughtering the greatest of her children, the Whale, ‘for scientific purposes’, 
To the Mountain Peaks, for defiling their virgin snows with our trash, 
To the Moon, for rudely invading her sacred space, 
To the Stars, for obscuring their brightness with the smoke of our cities, 
To the Sun, for not gratefully acknowledging our dependence on his bounty, 
To the truly great Men and Women of the past, for not honouring their memory as we should and for not walking in their footsteps.

July 2009


fredag 2 oktober 2015

Morgonpuja



Den här Morgonpujan har vi haft på ett flertal retreater, fast på engelska. Så nu var dags att översätta den, tänkte jag, och gjorde så häromdan. 


Morgonpuja
av Vessantara

De 4 påminnelserna

Det mänskliga livet är värdefullt,
en möjlighet att vakna upp.
Men den här kroppen är obeständig;
redo eller ej, en dag kommer jag att dö.

Så det här livet ska jag tänka mig
som det lilla stänket från en regndropp,
en vacker liten sak som försvinner
i samma stund som den uppstår.

Den karma jag skapar
formar riktningen i mitt liv.
Men hur jag än handlar
finns det alltid svårigheter i livet;
ingen kan kontrollera det.
Endast Dharma kan, för alltid,
befria mig och andra från lidandet.

Därför ska jag minnas
mitt hjärtas längtan efter frihet,
och föresätta mig att använda
varje dag och natt
för att uppnå den.


De 4 brahma viharorna eller ”de omätbara”

Må alla varelser uppleva lycka 
och skapa villkoren för lycka.
Må alla bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må de inte skiljas från den stora lyckan,
fri från lidande.
Må de dväljas i det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.


[alternativ version på Brahma vihara-verserna:
Må alla varelser bli lyckliga
och vara förenade med lyckans villkor.
Må alla varelser bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må alla varelser uppleva den sorgfria glädjen
och vara förenade med glädjens villkor.
Må jag finna det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.
(och sedan möta både glädje och smärta lika,
med insikt i tillvarons natur.)]

En liten not på de alterativa brahma vihara-verserna. Jag har haft lite svårt att relatera till deras väldigt exalterade ordalag och skrev en egen version för tiotalet år sedan: Brahma vihara-verser. Som jag tycker mer fångar själv praktiken, vad man faktiskt gör eller försöker göra...


(översättning Viryabodhi.)

måndag 10 augusti 2015

Närvarande

Tack till Pia som bad mig titta på en översättning av dikten Mindful av Mary Oliver. Själv hade jag inte fastnat för den men är nu glad att ha putsat översättningen, och tolkat på svenska. Det blir alltid någon grad av tolkning.


Närvarande
Mary Oliver

Varje dag 
ser eller hör jag något 
som nästan 
tar andan ur mig,
av ren förtjusning; 
som gör att jag känner mig
som en nål
i en lysande höstack.

Det var det här jag föddes till: 
att se, att lyssna, 
att förlora mig 
i denna mjuka värld –
att om och om igen träna mig 
i konsten att glädjas 
och att uppskatta.

Jag talar inte om det exceptionella, 
det skrämmande eller förfärande, 
eller det överdådiga, 
utan om det ordinära, det enkla, 
i de mest vardagliga företeelserna.

Du som är så lärd – 
säger jag till mig själv –
hur kan du inte växa 
med undervisning som denna: 
det otämjbara ljuset i världen, 
havets strålande reflektioner, 
bönerna och viskningarna 

som kommer ur gräset?

onsdag 1 juli 2015

Subhuti – en lärjunge till Buddha


Den här berättelsen översatte jag också på min ensamretreat. Jag tycker särskilt om att Subhuti stannade upp utanför varje hus han tiggde sin mat från, och riktade metta (kärleksfull vänlighet) till alla som bodde där. Han gjorde med andra ord metta bhavana, kanske en kort version. Vilken grej och vad attraktivt. Och vem skulle inte vilja ge mat till en sådan munk...?

Subhuti

från Theragatha 1 

Subhuti föddes i Savatthi som son till den rike mannen Sumana och yngre bror till Anathapindika.

Vid den tiden hade mästaren kommit till världen. Han vandrade omkring och gjorde sin lära känd för människor, och hade kommit till staden Rajagaha. Där hade olika folk skänkt honom Bambuslunden och flera andra ställen där han själv och hans munkar kunde bo från tid till annan. Denna gång bodde den upphöjde i Sitalunden en liten bit utanför staden.

Den rika köpmannen Anathapindika kom då från Savatthi med varor som han ville sälja  och tog in hos en köpman i Rajagaha som var hans gode vän. Där fick han höra Buddha tala och besökte honom därefter i Sitalunden. Redan första gången han fick höra Buddha tala blev Anathapindika övertygad om hans lära och nådde det stadie som kallas ”en som gått ut i strömmen”. Han bad också mästaren att besöka honom i Savatthi. Där lät han bygga hus för mästaren och hans munkar, och även på jämna mellanrum mellan Rajagaha och Savatthi. Utanför Savatthi köpte han för en väldig summa en park av prins Jeta och lät där bygga bostäder för mästaren och munkgemenskapen.

Den dag då parken blev överlämnad som gåva till mästaren fanns Subhuti där, tillsammans med Anathapindika och lyssnade på Buddhas ord. Subhuti blev så pass övertygad om Buddhas lära att han lät sig bli ordinerad som munk. Först specialiserade han sig i två avsnitt av munkreglerna. Därefter fick han sig tilldelat ett meditationstema och gick till skogs för att praktisera. Han koncentrerade sig på kärleksfull vänlighet (metta) och hans insikt blev så djup att han blev en arahant, vilket betyder att han nådde fram till fullt uppvaknande.

Han började sedan att undervisa andra, eftersom mästaren också hade gått djupt in i kärleksfull vänlighet innan han började undervisa. Subhuti blev därför den främste av dem som levde i fred med världen. När han gick på sin runda för att ta emot allmosor brukade han fördjupa sig i vänliga tankar till de som bodde i varje hus och först efter det han kommit ur sin metta-meditation tog han emot allmosorna. Då önskade han givarna allt gott. Därför blev han också räknad som den främste bland alla som förtjänade gåvor.

Efter detta förkunnade mästaren:

”Av alla mina elever och munkar är Subhuti den främste av dem som lever i fred med världen och den främste av dem som förtjänar gåvor!”

Efter det att denna ärevördige munk hade blivit en arahant och nått det högsta målet gav han sig ut på vandring i landet för att vara till hjälp för andra, och efter en tid kom han till Rajagaha.

Kung Bimbisara fick då höra att den här munken hade anlänt och han gick till honom, hälsade hövligt och sa:

”Stanna här, du ärevördige. Jag ska sörja för att du får någonstans att bo.”

Men så gick han iväg och glömde bort det hela. Eftersom munken inte fick någonstans att bo stannade han kvar under bar himmel. Med sina mentala förmågor gjorde han så att inget regn föll. Folk blev bekymrade över saken och gick till kungen, och förde fram sin klagan. Kungen undrade varför det inte föll något regn.

”Det kan vara så att den där munken bor under öppen himmel”, tänkte kungen och lät uppföra en lövhydda till honom.

”Den här lövhyddan kan du bo i, ärevördige,” sa han och bugade inför munken. Munken gick då in i den lilla hyddan satte sig ned på en sittkudde av gräs. Då började det regna, smått och lätt, inte som en störtflod. Munken ville lindra de bekymmer som torkan hade skapat för folk och försäkrade sig om att ingen skulle komma till skada, varken utifrån eller inifrån. Han uttalade sedan den här versen:

1. Min lilla lövhydda är tät
mot vind och oväder – låt det regna!
Fritt är mitt hjärta, och sinnet
viljestarkt. Låt regnet falla!

Den här versen blev munkens erkännande av den visdom han hade vunnit.

(Från ”Brødrenes sanger”, till norska av Kåre A. Lie och Tone Lie, Pax förlag. Oslo, 2006. Översatt till svenska av Viryabodhi.)

exempel på översättningar...

Skjervasjön.
Under en ensamretreat på Skogly, ca. 1 timme norr om Oslo, i juni gjorde jag en del översättningar av pujor och texter. Bland annat fortsatte jag med att översätta Sangharakshitas översättning av Dhammapada; mer om det vid ett annat tillfälle. 

Här tänkte jag dela en Tillflyktsvers som Vessantara har skrivit och använt på retreater. I nästa inlägg delar jag en berättelse från Theragatha.


Tagande av Tillflykt

Medkännande Shakyamuni.
Som du har jag också sett synerna
av ålderdom, sjukdom och död.
Som du vet jag
att jag själv och alla de jag älskar,
kommer att åldras, bli sjuka och dö.
Som du har jag mött några få
som funnit ett visst mått av frid,
och liksom du,
ska jag ge upp det oädla sökandet/strävandet
efter det som inte kan ge sann lycka.
Som dina följeslagare,
genom alla sekel,
ska jag med hela mitt hjärta
istället följa det ädla strävandet
efter frid och frihet,
kärlek och visdom.
Så, från denna dag
tar jag min tillflykt
till dig Gautama Buddha,
till din oöverträffliga lära
och till gemenskapen hos dina följeslagare,
som öppnat visdomens öga.
Var vänlig och betrakta mig som din elev,
från och med denna dag,
för så länge jag lever.

av Vessantara

(översättning: Viryabodhi, juni 2015.)