tisdag 27 februari 2018

Att redigera "Den outgrundliga befrielsen: teman ur Vimalakirti-nirdesa"




Vimalakirti, när han tar emot besök... (grottmålning från 700-talet v.t. i Dunhuang, Kina)

det engelska omslaget



Det är en ren fröjd att arbeta med texten för nästa bok: Den outgrundliga befrielsen, teman ur Vimalakirti-nirdesa. Det är en kommentar av Sangharakshita på en viktig mahayana-text, som haft ett stort inflytande på Triratna och många i dess sangha. Det är en av mina absoluta favoritböcker av Sangharakshita.

Texten är översatt av Lisbet Hvarfner för ett antal år sedan och nu går jag igenom den för andra gången, för att kolla mot det engelska originalet, snygga till språket, rätta små fel, kolla fotnötter etc. För tillfället är jag inne på kapitel 4, Den transcendentala kritiken av religion – helt underbart. Jag skulle gärna citera, men väntar lite med det.

Bilderna nedan är på den engelska utgåvan och på Vimalakirti under en baldakin (en väggmålning från Mogaogrottorna i Dunhuang, Kina; tror att det engelska omslaget också härstammar från samma grottor.)

Marcus Lagerqvist arbetar med bilden till det svenska omslaget och det lär bli en nyskapelse värd att utforska och försjunka i ...!

Här är ett utdrag från slutet av kapitel 4:

"När vi nu tittat lite närmare på några av de möten som lärjungarna och bodhisattvorna hade med Vimalakirti, borde det vara ganska tydligt vad huvudpoängen med det hela är. Vimalakirtis ”transcendentala kritik” påminner oss att hinayana är ett medel att nå ett mål. Mahayana är ett medel att nå ett mål. Buddhismen är ett medel att nå ett mål. Religion är ett medel att nå ett mål. Och målet är individens andliga utveckling.

Denna kritik har alltid varit en del av buddhismen. Buddha sa: ”Jag förkunnar Dharma med hjälp av bilden av en flotte.”[i] En flotte är användbar för att ta sig över vatten, men du skulle inte bära den med dig när du väl nått torra land. På samma vis är Buddhas lära användbar för att ta sig över samsaras vatten, men vi har ingen användning för den när vi nått den andra stranden, upplysningen. Det här betonas särskilt starkt i mahayana och kanske mest av allt i zen. Vi har japanska och kinesiska historier eller bilder som illustrerar detta. Till exempel hur den sjätte Patriarken river sönder Diamantsutran, eller historien om den vandrande munken som behövde bränsle för att han var frusen, och som högg upp och använde träbuddhastatyn i templet han vistades i. Och vi har mästaren berömda ord till sin lärjunge: ”Om du möter Buddha på vägen, döda honom!”

Det här är rätt så extrema och bisarra sätt att framhäva ett och samma budskap: buddhismen är bara ett medel att nå ett mål. Eftersom buddhismen alltid varit medveten om skillnaden mellan medel och mål, har den genom århundradena hållit sig andligt levande. Av samma skäl har den på det stora hela inte varit dogmatisk eller intolerant. Den har aldrig förföljt utövare av andra religioner. Och anhängarna av en viss buddhistisk tradition har sällan förföljt anhängarna av en annan.

Det måste ärligt sägas att andra religioner inte riktigt håller samma standard som buddhismen i detta avseende. De hjälper inte alltid individen att bli fri. De ser sig inte riktigt som medel att nå ett mål, på det sätt som buddhismen gör. De teistiska religionerna är speciellt hämmade av detta. De har ingen kritik av religion, varken transcendental eller någon annan; de har ingen självkritik. Det är därför nödvändigt att applicera den buddhistiska kritiken på dem, att vi får Vimalakirti att dyka upp. Och när vi gör det finner vi alltför ofta att andra religioner faktiskt inte alls är medel för individens utveckling. Granskningen blir av nödvändighet till en kritik.

En del människor tycker inte att man ska kritisera andra religioner än ens egen, eller att man inte ska kritisera religion överhuvudtaget. Men sådan kritik är oumbärlig för att vi ska upptäcka hinder för vår utveckling. Det är endast med hjälp av en sådan kritik som vi kan försäkra oss om att medlen för individens utveckling förblir medel och inte stelnar till självändamål.

Vi bör därför applicera samma granskning, till och med kritik, på varje företeelse som presenterar sig för oss som religion. Vi bör applicera den på kristendom, på buddhism, på hinayana, på mahayana och på vajrayana. Det är slående att Vimalakirti-nirdesa, en mahayanatext, visar upp bodhisattvornas ofullkomligheter. Det sker inte i någon av de andra välkända mahayanasutrorna; kanske det är en av Vimalakirti-nirdesas utmärkande uppgifter, att avslöja bodhisattvornas tillkortakommanden. De bodhisattvor vars beteende Vimalakirti kritiserar är av allt att döma inte arketypiska bodhisattvor; kanske är de novis-bodhisattvor. Senare ska vi se hur Manjushri (den främsta av alla arketypiska bodhisattvor) beskrivs som nästan fulländad.

Vi måste givetvis se till att vi applicerar kritiken på ett passande sätt; ibland är det mer passande att uttrycka uppskattning. En tumregel kan vara att först och främst applicera kritiken på oss själva. Om vi alla vände den transcendentala kritiken mot vår egen andliga praktik skulle det knappast finnas behov av en transcendental kritik av religion i allmänhet eller av vår egen religion i synnerhet. Vi måste vara försiktiga så att vi inte sparkar omkull stegen vi klättrar på – åtminstone inte förrän vi kan klara oss utan den. Vi behöver applicera denna kritiska granskning på varje övning vi gör – om det nu är meditation eller vördnadsövningar, läsandet av dharmaböcker eller lyssnandet till föreläsningar, våra hemförhållanden eller vårt arbete. Vi behöver hålla denna grundläggande fråga vid liv: hjälper det här mig att utvecklas? Vi får aldrig låta dessa saker bli till självändamål; de är medel att nå ett mål. Om vi kan hålla detta i åtanke så kommer vi själva att förkroppsliga religionens sanna anda, och samtidigt förkroppsliga den transcendentala kritiken av religion. Religionen kommer då hjälpa oss att bli fria. Och då kommer vi kanske att åtminstone få en försmak av den outgrundliga befrielsen."

[i] Nanamoli, The Life of the Buddha, op. cit. s. 256.

torsdag 14 december 2017

Hur tillit uppstår

Padmasambhava, av Aloka, finns på Padmaloka retreatcenter.

Nyligen lyssnade jag på Parami, som talade om tillit och en mängd andra saker. Som grund använde hon en text av Padmasambhava, som jag genast ville översätta. Här är den:

Hur tillit uppstår

Råd från Padmasambhava



Än en gång talade mästaren Padma: Tsogyal, för att befria dig från den samsariska tillvaron måste du ha tillit till befrielsens väg. Detta betyder att tillit uppkommer genom villkor och omständigheter. Tillit uppstår när villkor och omständigheter samverkar och du tar förgänglighet till hjärtat. Tillit uppstår när du minns orsaker och följder.
Tillit uppstår när du läser de djupa sutrorna och tantrorna. Tillit uppstår när du umgås med trogna vänner. Tillit uppstår när du följer en mästare och andlig lärare. Tillit uppstår när du befinner dig i smärtsamma svårigheter.
Tillit uppstår när du ger offergåvor till en särskild helig plats. Tillit uppstår när du kommer i kontakt med outgrundligt beteende. Tillit uppstår när du får höra om förebilder i din tradition och om deras liv. Tillit uppstår när du lyssnar till vajrasånger om insikt (och framgång).
Tillit uppstår när du får se hur en annan människa lider. Tillit uppstår när du kontemplerar bristerna i den samsariska tillvaron. Tillit uppstår när du läser om den ädla läran och följer ditt intresse. Tillit uppstår när du lägger märke till egenskaperna hos andligt mogna personer. Tillit uppstår när du tar emot välsignelse från din lärare. Tillit uppstår när du samlar särskilda förtjänster.
Det är mitt råd till dig att aldrig skiljas från villkoren som får tillit att uppstå.
Än en gång talade mästaren Padma: Tsogyal, om du har tillit i ditt hjärta måste du få den att bestå. Om du inte har den, måste du få den att uppstå!

Advice from the Lotus-Born, s. 136–137

onsdag 19 juli 2017

Människokroppen


Nyima Odzer, en form av Padmasambhava, bild av Visuddhimati.


Människokroppen 
(av Tsong Khapa)

Människokroppen tillfreds med sig själv
är mer värdefull än den mest sällsynta ädelstenen. 
Värdesätt din kropp, den är din endast denna gång. 
En människas form är svår att vinna, 
den är lätt att förlora. 
Alla saker i denna värld är kortvariga, likt ett blixtsken på himlen. 
Detta liv bör vi tänka oss som det lilla stänket från en regndropp, 
en vacker liten sak som försvinner i samma stund som den föds. 
Sätt dig därför ett mål.
Använd varje dag och natt för att uppnå det. 

fredag 18 november 2016

Om dharmapraktik från Milarepa

Om dharmapraktik från Milarepa

(funna när jag letade efter ett citat om glädje.)

”Du ska förhålla dig lugn
och vara medveten och samlad.
Om du möter obekväma omständigheter,
som stör ditt sinne,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från ilska är på väg.”
När du får tillgång till frestande välgång,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från begär är nu på väg.”
Om du får ta emot sårande, kränkande ord,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Sårande ord är bara örats illusioner.”
När du umgås med dina vänner,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt inte avundsjuka uppstå i mitt hjärta.”
När du blir överhopad av tjänster och gåvor,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt mig vara uppmärksam så att inte stolthet spirar i mitt hjärta.”


Vid alla tidpunkter och på alla vis, var uppmärksam på dig själv.
Försök alltid att övervinna oskickliga tankar inom dig!
Vad du än stöter på i dina dagliga göromål,
ska du begrunda deras tomma, illusoriska natur.
Även om det funnits hundratalet helgon och lärda samlade här,
skulle ingen av dem kunnat säga något mer.
Må ni alla vara lyckliga och framgångsrika!
Med glädje i hjärtat, må ni alla
ägna er åt att praktisera Dharma!”


[p 92-3, The Hundred Thousand Songs of Milarepa. Översättning, Viryabodhi, 2016.]

torsdag 8 oktober 2015

En Ursäkt


En ursäkt
Vi lever i ursäktens tidsålder. Här är en ursäkt som är mycket mer meningsfull än de flesta ursäkter som görs idag.

Människosläktet är skyldigt en grundlig ursäkt:
Till fåglarna, för att vi förorenat luften de flyger genom,
Till apan och tigern, för att vi förstört skogarna de lever i,
Till hjorten och bisonoxen, för att vi skoningslöst jagat dem till randen av utrotning,
Till själva jorden, för att vi girigt plundrat den på dess rikedomar, silver och guld,
Till havet, för att vi slaktat dess mäktigaste barn, valen, ”för vetenskapliga syften”,
Till bergstopparna, för att vi besudlat deras jungfruliga snö med vårt skräp,
Till månen, för att vi oförskämt invaderat dess heliga rum,
Till stjärnorna, för att vi fördunklat deras strålglans med utsläppen över våra städer,
Till solen, för att vi inte erkänner vårt beroende av dess överflöd,
Till alla verkligt stora kvinnor och män genom tiderna, för att inte hedra deras minne som vi borde och för att inte vandra i deras fotsteg.

Sangharakshita
Juli 2009
(översättning Viryabodhi, oktober 2015)


An Apology
We live in the Age of Apologies. Here is an apology that is much more meaningful than many being made today. 
Mankind owes a profound apology 
To the Birds, for having polluted the air through which they fly, 
To the Ape and the Tiger, for having destroyed the forests in which they live, 
To the Deer and the Bison, for ruthlessly hunting them almost to extinction, 
To the Rivers and Streams, for poisoning them with chemicals, 
To the Earth itself, for greedily pillaging its riches of silver and gold, 
To the Ocean, for slaughtering the greatest of her children, the Whale, ‘for scientific purposes’, 
To the Mountain Peaks, for defiling their virgin snows with our trash, 
To the Moon, for rudely invading her sacred space, 
To the Stars, for obscuring their brightness with the smoke of our cities, 
To the Sun, for not gratefully acknowledging our dependence on his bounty, 
To the truly great Men and Women of the past, for not honouring their memory as we should and for not walking in their footsteps.

July 2009